Det är fredag kväll. Jag är trött efter att ha jobbat en extra natt och sovit för lite under veckan. Jag väljer att inte rida, men tar mig tid att stå och umgås lite med min häst. Hans mule puffar och skuffar lite på min axel och jag kliar och smeker honom över halsen. Säger att vi rider ut en sväng i morgon. Ger en extra tuss hö. Åker hem i den mörka vinterkvällen. Dimman kommer krypande in över fälten.Morgonen därpå, lördag, är jag lite sen till stallet, kommer ca 20 minuter senare än vanligt. Det är vitt överallt, ca 30 cm snö täcker marken och dimman ligger tät över skog och mark. Jag skyndar mig in genom stallets dörr och börjar genast släppa ut de andra hästarna. Öppnar, som jag brukar, gallret till Bartok så att han kan titta ut som han brukar. I dag gör han inte det. Han står lugnt kvar i boxen. Jag rusar in i sadelkammaren för att hämta sadel, träns, hjälm och termobyxor. Det är knappt jag kan bära allt på en gång, men jag lyckas. Öppnar boxen med sadeln i famnen. Bartok bara står där. Stilla. Jag ser hans buk röra sig, han bukandas. Först känner jag besvikelse, Nej, han är dålig, det blir ingen ridning i dag.
Sedan blir jag rädd. Livrädd. Något är allvarligt fel. Jag springer in i sadelkammaren och hämtar mitt stetoskop och termometern. Ut igen. Bartok har rört sig fram till boxdörren, tittar efter mig. Jag lyssnar på hjärtat. 120 i puls. NEJ! Han ligger normalt på 38-40. Tempen är 38,0 mot normala 37,3. Han har bubblande tarmar men kraftig bukandning. Jag till ringer veterinären. Hon har ca 60 minuters körväg till oss, men lovar att komma direkt. Vi tar en promenad ut i vintermorgonen. Träden är täckta av snö och rimfrost. Det är så tyst, så tyst. Bara ljudet av mina skor, hästens hovar och så våra andetag. Bartok går med sitt huvud bredvid min axel, hans ögon i höjd med min kind. Jag bryter tystnaden och säger: Snälla älskade häst, dö inte ifrån mig nu. En fågel lyfter från en gren och flyger sin väg. Bartok frustar lite. Vi vänder åter och går in i stallet. Bartok lägger sig och vilar efter att jag mockat rent. Hans avföring har varit fin under natten men han har inte ätit upp sin kvällsmat och inte rört sin frukost. Vi tar en kortare promenad ut igen, efter att han rest sig igen. Mest får att ha något att göra fram till att veterinären ska komma. På tillbakavägen bajsar Bartok en liten sprutdiarré, nästan svart är den. Åter i stallet lägger han sig igen och jag går ut för att börja skotta fram transporten bakom snövallen. Veterinären kommer. Hon är inte så oroad men ger Bartok smärtstillande och lite dropp. Jag envisas dock och hon ringer Strömsholms Djurklinik och säger att vi kommer.
Min transport är dock fastfrusen. Inte ens 60 liter varmt vatten gör att bilen kan dra loss den. Vilken tur att det finns snälla människor. Stallägaren tar fram sin transport och bil och lovar att köra oss. Samtidigt ringer min kompis från Surahammar och säger att hon är på väg för att vara mitt stöd och hjälp om det behövs. Vi lastar och åker efter att Bartok gått in. Jag talade lugnande med honom och han lyssnade som om han förstod.
På kliniken blir vi väl mottagna. Jag säger upprepade gånger att han är mycket sjuk och att de ska ta alla prover som behövs och sätta in alla behandlingar som krävs. Han får en egen box. Han står helt lugnt med 20 lite vätska som rinner in i halsvenens PVK. Jag och min vän går och äter. Bartok är stabil. De lovar att ringa om något förändras. Vi åker hem. Jag duschar och sätter in mat i mikrovågsugnen. Klockan 19:37 ringer det. Bartok är dålig. Får de avliva honom utan att jag är där? NEJ! Jag rusar ut i bilen. Det är mörkt och dimman ligger tät. Det är knappt jag ser något alls framför motorhuven. Jag kör som om livet hängde på det. Springer flåsande in i Bartoks isoleringsbox.
Först ser han mig inte. Han står med alla fyra benen brett isär. Ett i vart hörn. Halsen är vågrät, huvudet håller han snett. Han är löddrig av svett. Det droppar från mulen och ner i spånet. Jag börjar tala, jag får inte gå in eftersom han inte kan hålla balansen ordentligt. Bartok vrider sitt huvud mot mig, även om han fortfarande håller det snett. Han ser mig med sitt vänstra öga. Han vrider örat mot mig, lyssnar. Jag talar och talar. Säger att jag älskar honom. Att han är det bästa jag har. Vilken duktig och stark häst han är.
Veterinären vill förklara. Att det kom plötsligt, på 5 minuter. Att de har givit plasma, mediciner. Att det inte finns något mer de kan göra.
Jag pratar med min häst. Huvudet är så tungt för honom. Han lutar det mot väggen, nästan nere vid golvet. Jag sätter mig på huk. Talar genom gallret som går hela vägen ner till golvet. Tårarna rinner. Jag säger att om han lägger sig ner så får jag komma in. Han får ge upp nu. Det är okej. Jag älskar honom. Jag finns här.
Bartok gör en kraftansträngning. Höjer huvudet och lyckas flytta sin ben. Han står vänd mot mig. Jag reser mig upp. Veterinären vill ge smärtstillande och jag flyttar mig i sidled. Bartok ser det och följer efter med sitt huvud. Kanylen i halsen blir då tillgänglig och veterinären kan ge medicin. Jag har min hand mot gallret. Bartok andas mot min handflata. Han vrider huvudet lite åt vänster och faller, in mot boxen bort från mig. Jag går in i boxen sätter mig på knä vid hand nacke. Lägger mig över hans hals och ansikte. Smeker honom över ansiktet, runt ögonen. Talar och gråter. Bartok tar ett sista andetag och dör.
Länge sitter jag kvar. Stryker honom över ansikte och halsen. Drar fingrarna genom hans man. Hans hals är muskulös med ränder som går lodrät från mankammen. Han är klippt på halsen. Blöt av svett. Resten av den oklippta kroppen är lockig av svett. Jag sitter där. Pratar med honom. Tackar för denna tiden. Hans hals torkar och jag fryser. Kylan har gått in ända in i märgen. Jag reser mig upp och går. Lämnar kroppen av min stolta, starka, modiga, krigshäst. Endast en vit hårlock i handen.