Tankarna vandrar iväg. Jag dagdrömmer om min lilla vita häst. Tankarna får mig att le. När jag är i stallet känner jag glädje. Jag går
ut till hagen och ropar. Hero känner nu igen min röst och sitt namn. Han kommer gående mot mig. Det spritter i bröstet av glädje. Jag borstar och rider. Efteråt vill Hero gosa en stund. Han gnuggar med sin mule mot min axel.
Jag känner mig lycklig. Det är verkligen underbart. Ett år har jag nu ägt honom och han är verkligen min häst. Så mycket att bygga vidare på. Jag hoppas att vi får många år tillsammans, jag och Neapolitano
Neretva XXII-1.