Till dig min älskade häst. Livet är så tomt.

En Uteritt:

Dimman ligger över gärdena och träden är övertäckta med rimfrost. Solen gör sitt bästa för att tränga igenom diset som bildats. Av och till bryter solen igenom diset och dimman och det blir bländande ljust då den får snön att gnistra. Hästens järnskodda hovar gnisslar mot den frusna isgatan som är täckt av knarrande, hård, snö. Vägen slingrar sig in i skogen och snart når vi fram till isen. Isen breder ut sig, mörk och delvis täckt av snö. Hästen stannar upp, sänker sitt huvu d och vädrar i luften. Han tar sedan ett försiktigt steg ut på isen. Det knakar lite, men det håller. Ytterligare tre hovar kliver försiktigt, så försiktigt ut på isen. Det knakar och knarrar. Hästen blir stilla, huvudet högt i luften. Hjärtat dunkar hårt mot revbenen och han håller andan. Till vänster, knappt 3 meter från oss står en älg. Den tittar tillbaka på hästen, en lång stund står de där, i skogens tystnad och bara ser på varandra innan de båda vänder bort sina huvuden för att gå vidare. Älgen går in i skogen och hästen lägger åter fokus på sina hovar och den knakande isen. Ett steg till och det blir sprickor på isen, som ett stort spindelnät täcker de isen och vatten börjar sippra upp. Vattnet lägger sig på isen och stiger upp över hästens hovar. Vattnet täcker järnskorna och sedan kliver hästen av isen på andra sidan och faller in i trav på den snötäckta vägen som försvinner in i skogen.